Skådespeleri

Kreativ tillgänglighet som arbetsmetod påverkar skådespelarens arbete på flera sätt. Föreställningens olika tillgänglighetslösningar kan till exempel användas av skådespelarna i roll- och ensemblearbetet. Arbetet med kreativ tillgänglighet kan också påverka hur skådespelaren förhåller sig till sin omgivning och till publiken.

Ensemblen och arbetsprocessen

I föreställningen Livsfarligt på allvar! medverkade åtta skådespelare och en scenassistent från DuvTeatern, fem skådespelarstuderande från Konstuniversitetets Teaterhögskola i Helsingfors, en teckenspråkig frilansskådespelare och en skådespelande teckenspråkstolk.

Arbetsprocessen var längre än kutymen på teaterfältet och skådespelarna fick lära sig om teckenspråk, dövkultur, syntolkning och lätt kommunikation. Det här gav ensemblen möjlighet att utveckla rollerna, samarbetet och kommunikationen.

Resultatet blev nya sätt att tänka kring bland annat

• ensemblens samarbete

• rollarbete och repliker

• kroppslighet och närvaro

• samspel och lyhördhet

• publikens mångfald

På den här sidan berättar skådespelarstuderande Josef Donner och Vega Adsten om sina erfarenheter av arbetet med kreativ tillgänglighet. Också skådespelarstuderande Willjam Tigerstedt och Niko Nordström har bidragit till materialet. 

I videon presenterar sig Josef Donner och Vega Adsten:

Tid att lära känna varandra

Skådespelarnas gemensamma workshops-, repetitions- och föreställningsperiod pågick i sjok, utspritt över två och ett halvt års tid. Processen var ovanligt lång, men just längden gjorde det möjligt för skådespelarna att lära känna varandras styrkor, arbetssätt, kommunikation och individuella behov av stöd.

Den längre processen, som leddes av Mikaela "Mixu" Hasán och Sanna Huldén, möjliggjorde en fördjupad förståelse för vad ömsesidigt stöd inom ensemblen innebär i praktiken och hur teckenspråk och syntolkning kan integreras i dialogen och samspelet på scenen. 

Om att bygga en syntolkande karaktär

Både Adsten och Donner berättar om hur de olika aspekterna av kreativ tillgänglighet inspirerade dem till nya sätt att bygga sina karaktärer.

För Adsten handlade det särskilt om den kreativa syntolkningens inflytande på rollarbetet. Hon spelade rollen som Gunilla, som tillsammans med sin syster Margareta (som spelades av Karolina Karanen från DuvTeatern) utgjorde föreställningens huvudpersoner. En stor del av Gunillas repliker fungerade som syntolkning, medan Margaretas repliker på lätt svenska inte innehöll lika mycket syntolkning.

Det skapade två tydligt olika karaktärer: Gunilla, som kommenterade både Margaretas utseende och ageranden, och sina egna och sin systers handlingar, framstod som naiv och lite neurotisk, medan den mer kortfattade Margareta verkade lugnare och mer självsäker.

I videon ger Adsten exempel på hur de syntolkande replikerna påverkade hennes karaktär Gunilla:

 

För Adsten var det nytt att bygga upp en karaktär så att säga "utifrån och in". Syntolkningen och den starka kontakten med medspelaren Karolina Karanen från DuvTeatern formade Gunillas karaktär nästan omedvetet. Rollen behövde inte någon psykologisk karaktärsanalys eller bakgrundshistoria för att ta form. Det här var ett givande och nytt arbetssätt för Adsten.

Teckenspråkets påverkan på det fysiska uttrycket

Två av medlemmarna i ensemblen spelade på teckenspråk, något som visade sig ha inverkan också på alla de andra skådespelarnas arbete.

Skådespelarstuderande Niko Nordström och Willjam Tigerstedt berättar att teckenspråkets närvaro präglade hela ensemblens fysiska uttryck, alltså även dem som inte tecknade själva. 

De tecknande medspelarnas rörelser ökade allas medvetenhet om kroppens uttryck. Nordström beskriver en upplevelse av att teckenspråket starkt binder samman kropp och tal.

Samtidigt väckte tanken på en blind publik frågor om hur den egna karaktären - utöver med repliker - kan kommunicera med ljud. Nordström fokuserade till exempel på hur karaktärens jacka prasslade när han rörde sig, och att det ljudet berättade hur och var rollfiguren agerade på scenen.

Ett spindelnät mellan skådespelarna

Teckenspråket blev också en nyckel till djupare kontakt mellan skådespelarna. De skådespelare som inte var teckenspråkiga behövde följa sina tecknande medspelare på ett annat sätt och med en annan typ av uppmärksamhet än de vanligtvis behöver göra när de lyssnar till talande kollegor.

Adsten beskriver samspelet på scenen som ett spindelnät vävt mellan skådespelarna, och att det gällde att vara uppmärksam på varje rörelse i nätet. Donner är inne på samma spår när hen talar om behovet av att inför repetitioner och föreställningar öppna sina sinnen och vidga sitt fokus så mycket som möjligt.

I bästa fall hjälpte kontakten med de andra skådespelarna att släppa på kontrollbehov och rutiner. Hela ensemblen var tvungen att förhålla sig flexibelt till förändringar och följa med arbetsgruppens många språk. Den här öppenheten var tidvis tung att upprätthålla, men också givande.

Ett nytt perspektiv på publiken

Donner berättar att arbetet med kreativ tillgänglighet också förändrat hens syn på publiken. Istället för att tänka på publiken som en normativ grupp menar hen att man bör se den som en mångfald av individer som upplever olika uttryck på olika sätt. Det finns därför inte bara ett rätt sätt att uttrycka och berätta något på.

Konstnären kan behålla sin konstnärliga vision, menar Donner, så länge hen beaktar att publiken har olika behov och förutsättningar att ta till sig och tolka verket.

I videon berättar Donner om skådespelararbetet i produktionen:

Hälsningar till andra skådespelare

Avslutningsvis sammanfattar Adsten sin syn på kreativ tillgänglighet i en hälsning till andra skådespelare: